Det är inte att jag står tyst i ett hörn, men när jag försöker beblanda mig med andra kan min nervositet leda till att jag säger något som jag tycker passar in och får tomma blickar och ett vänligt flin tillbaka. Bäst är ändå när någon stackare försvarar det jag precis sagt med "ja, så kan man ju se det" som ett plåster på mitt sociala, blödande sår.
Det blev värre efter att jag blev gravid med Loke. Helt plötsligt slutar den sociala hjärnan att fungera och huvudet fylls av allt som har med graviditeten att göra. När han väl var född och jag befann mig i en diskussion gick tankegångarna ungefär så här:
Precis så där tycker jag också och när hen har pratat klart ska jag säga... bytte jag på Loke innan vi åkte? Ja, det måste jag ha... och nu pratar de inte längre om det där nej, vart är de nu och resonerar... ja, där kan jag ju berätta om detta som hör till saken... men jisses, Loke måste vara hur varm som helst i de där kläderna, bäst jag plockar av lite... varför tittar alla på mig? Fan, nån frågade mig något...
"Vad sa du?" hör till ett av mina mest använda uttryck. Innan var det för att jag faktiskt hör dåligt, men nu för att jag ofta missar det som sägs kring mig. Krävs inte mycket för att koncentrationen ska försvinna för vinden och man får kämpa sig tillbaka i diskussionen. Jag önskar jag var den som kunde kliva in bland en okänd grupp människor och börja prata. Men degen i min hjärna kan vara rätt seg och när jag äntligen kommit på nåt jag kan bidra med, pratar de om något helt annat.
Det jobbiga är ändå när man är bland vänner. Man vill så väl, säga de rätta sakerna och komma med lite synvinklar på saker. Men istället har jag blivit expert på ofullständiga meningar, total minnesförlust av saker som sades nån minut tidigare och oförmögen att släppa stressen över att jag sitter och inte säger något.
Ska man hoppas på att de sociala förmågorna förbättras med tiden? Dvs när Mika flyttat hemifrån? ;)
