Att vara less.

Som de flesta som läst min blogg redan vet, så har denna graviditet varit en smärre pina från dag 1. Jag trodde verkligen det skulle vara någorlunda som med Loke. Pirret i magen när man tänkte på vad som finns där inne... Myset av sparkar och hickan... Magen som putar på och blickar omkring en p.g.a. den... Ögonshoppa bebiskläder och drömma sig bort vid barnvagnar...

Pöh.

Jag är verkligen inte en av de lyckliga som faktiskt njuter av varje graviditet. De som kan bortse från det negativa och fokusera på det som betyder något - att man ska få ett barn. Visst är jag fullt medveten om att allt kommer vara värt det efteråt, men det hindrar mig inte från att tycka synd om mig själv den här gången. Och OJ vad synd det är om mig nu.

Uppriktigt less är jag. Just nu på detta:

- En glad och pigg Loke kommer och vill busa. Slänger sig i famnen på mig för att kramas, men råkar landa lite för hårt och det slutar med en förvärk eller sammandragning.
- Vaknar på natten varannan timme. Är kissnödig. Ska ta mig upp men fogar som inte samarbetar för 5 öre gör något som normalt tar 1 min att ta 10 min. Att somna om efteråt tar sin tid...
- ...för att när man varit uppe slår halsbrännan till. Inte en sån "oj nu har jag ätit stark mat"-bränna utan mer en känsla av lava som kryper sig upp i halsen och får en att må illa och ha ont tills man hittar botemedel eller sätter sig upp.
- Förvärkar på nätterna. Den psykiska misshandeln av "är det på gång? ....nej".
- Vagga istället för att gå.
- Väntan.
- Vara trött nonstop.
- Inte orka leka med Loke.
- Inte ha humöret i behåll.

...det är väl det som tar knäcken av mig just nu. Jag anar 4 veckor kvar, det positiva jag kan komma på just nu är att 4 veckor är inte en lång tid. Om 4 veckor har jag förhoppningsvis lillebror på utsidan.

13 dagar kvar enligt datumet.

Mr. Prickedick.

Mammas lilla prickmeister. Stackarn... Igår var det tisdag och dags för dagis. Jag hade haft förvärkar heeeela natten och inte fått sova en minut. De gav sig naturligtvis så fort det blev morgon, iaf. Tänkte att jag skjutsar Loke och åker hem och lägger mig sen. Mja...

Byter blöja på Loke och ser en prick. Tänker inte mer på det, tills jag ser en till... och en till... och en till... Han hade några få prickar utspridda. Ringer dagis och ja, vattkopporna går där nu. Han fick vara hemma. Jimmie kom hem för vid det laget var min sömnbrist enorm och jag var mer död än levande.

Under dagen fördubblar sig prickarna och igen och igen, tills han är Mr. Prickedick :-P Just nu ser han ut som på bilden, prickarna har börjat vätska till sig och det gör ont i en att se hur han ser ut :-( Prickar överallt som blivit riktigt röda nu och har börjat klia för honom. Laddat med kylbalsam och ipren, får se hur natten blir sen. Inatt vaknade han 6 ggr innan syrran gav upp och kom upp med honom. Japps, har systeryster här på koppvakt. Lite bra hjälp sådär när man själv är tyngre än tyngst och utan tålamod.

Jag ville ha ut lillebror helst igår, men nu när kopporna råder hemma känns det rätt bra att han är kvar där inne och det är 2 veckor kvar till beräknat datum... Kopporna gav mig tålamod att iaf orka vänta till 10:e :-D Annars är det 38 fulla veckor nu, bebisen är så välkommen så... om det inte vore för kopporna.

Jag och syrran tänkte att Loke ville nog baka pepparkakor. Slutade med att alla bakade förutom han som satt och tyckte vi var störtlöjliga. Han ville inte ens smaka deg. Vet inte hur mycket släkt vi är längre... Pepparkaksdeg ju!

Ska fortsätta tycka synd om mig själv här i soffan. Kanske packa det sista i BB-väskan för att ha den hånandes i hallen ett tag.

Musproblem.

...sa Jimmie att han hade när han gick in på Granngården i stan för att handla fällor. Tydligen mötte han en klämcheck dam där som tyckte "jasså duu" :-) Musproblem har han kanske i den bemärkelsen också, men just nu menas de möss som härjar lösa hemma :-( Nån dag förra veckan glömde vi vindsdörren öppen. Vi tror det kan vara grundproblemet, tillsammans med att det verkar vara "musår" och de härjar rätt friskt.

Började med att jag var på toa en natt, såg en mus utanför dörren och sov sen bredvid Jimmie i 120-sängen istället (ja vi sover i två rum nu, pojkarna mina snarkar för mycket och jag behöver sooova). Morgonen därpå såg jag att musen nog varit i sovrummet ett tag *rys* och t.o.m. I SÄNGEN *dubbelrys*. Innan jag for in till stan i torsdags såg jag en till mus på toan där nere. Så vad vi vet är det två små jävlar som ränner fritt.

Natten till fredag sov jag hos syrran. Sen dess har jag sovit hos mamma. Jag sätter inte min fot hemma förrns jag vet att jag kan sova och gå på toa på ställen där det inte springer möss lösa. Jimmie har köpt ordentligare fällor och är hemma nu på musjakt. Förhoppningsvis fångas de inatt så man kan åka hem imorrn. Annars vette tusan hur jag ska göra. Inte så sugen att dela säng med möss. Att de varit på vinden och i väggarna är man ju van, men det var när dörren stod öppen vi tror det smet ut några som nu är i de andra rummen också. Blä bajs...

Är inte rädd för möss så, det är bara inte kul att låta Loke kräla på golven när det springer möss och skiter och pissar där. Vi har ju gjort iordning ett sovrum härisist, så i värsta fall flyttar vi in sängen där och sover alla i ett rum igen. Jag sover då INTE i det andra sovrummet så länge det finns en mus nånstans. De är smarta och de gömmer sig bra, så det är inte bara att fånga dem heller. Usch... fy... fan... Behövde inte detta nu känner jag, har fullt upp med att vara gravid i sluttampen och försöka klara dagen som det är.

---

Dagen har varit full av förvärkar också. Sånna där härliga som verkligen sitter i och känns. Det värsta är bara att de ger med sig bara man vilar eller duschar = inte alls ett tecken på att det är på gång med riktiga värkar. Hoppas jag inte behöver gå och ha så här ont fram till jul.

Ska på dop imorrn också. Se på söt bebis. Sen ett stort grattis till Pernilla som fått sin dotter nu också! Ska bli kul att få se er när ni landat och mår bra!

Nu vill jag verkligen bara ha ut min lilla kille också. Kanske får man känna sig människa igen sen?

Tänk om...

Egentligen vill man ju uppleva allt. Alla versioner som går att välja för att veta vilken som hade varit "bäst". Jag och Jimmie har pratat lite om det på sista tiden, ni vet "tänk om"-frågor utan större allvar. Kom på några saker jag säkert kommer fundera på till och från, men som jag (troligtvis) aldrig kommer få uppleva:

- Hur det känns att ta saker i "rätt" ordning. Dvs, först examen, få jobb, sen flytta till fin lägenhet, träffa någon, förlova sig, gifta sig, skaffa hus, skaffa barn...
- Hur det känns att ha en dotter.
- Hur livet sett ut om jag inte träffat Jimmie.
- Hur det varit att få barn 10 år senare än det vi valde.
- Hur ett kejsarsnitt känns jämfört med vaginal förlossning.
- Hur det är att få tvillingar.
- Hur det är att växa upp i lägenhet istället för hus.

Mest de stora frågorna som relationen och barn. Jag ångrar inte de val vi gjort, inte det det handlar om, men man funderar ibland på hur det varit om man gjort det annorlunda. Rätt ofta tänker man hur det varit om jag valt lärarlinjen direkt istället och då varit klar runt jul 2007. Hade jag haft jobb nu i sånt fall? Två saker är säkra då, vi hade inte haft Loke och jag hade inte träffat Erika ;-) För hennes skull kanske det varit bättre :-P

Husfrågan är kanske inte den mest allvarliga. Klart man funderar på hur det varit om vi bott kvar i stan i lägenheten vi hade. Jag trivdes kanon där, men frågan är om Loke och Isak föredragit det framför att bo som vi gör nu. Vi själva har ju bilden av att barn ska växa upp i hus på landet, men det är ju för att vi själva gjorde det. Många som istället bott i lägenhet hela sitt liv verkar ju inte ha farit illa av det heller och de kanske ser det som självklart att bo så när barnen kommer.

-----

Bortsett från mina tankar om allt och inget, händer inte mycket här. Jag har börjat fått mer ont, men inget som direkt får mig att innerligt tro på en förlossning före jul :-P Det krampar ibland, får mensvärk till och från så jag antar att det är träning som pågår för livmodern. Var till barnmorskan igår och mitt sf-mått (mått på livmodern) var samma som för 2 veckor sen. Det innebär att bebisen ligger längre ner i bäckenet nu, han har alltså hittat utgången som han ska. Tyvärr gör det också att jag får mer ont då trycket neråt ökar och höften är väl belastad som den är redan... Det är så uuunderbart att vara gravid... unge... kom... ut!

Vikten står kvar på +17 kg (tackolov), blodtrycket var kanoners för att vara mig 100/80, bebisens hjärta slog med 150 slag per minut (enligt skrock är Isak alltså en tjej). Mja, det såg prima ut som vanligt. Mina foglossningar kunde hon väl bara beklaga, inte så mycket mer att göra. Imorrn har jag gått 37 fulla veckor, innebär att nästa vecka är bebis fullbakad.

HÖR DU DET?! FÄÄÄRDIG! 38 fulla veckor och bebisen är klar, sen fläskar han bara på sig.
Så nästa vecka campar jag förlossningen. Japp. Gör jag.

Dax att förbereda sig kanske?

Så, nu har vi blivit med barnvagn :-) Det blev en sån här, Alu Active heter den och kostade 1995:- på Barnens Hus. Kanoners tyckte jag. Vi kollade på begagnade först, men där finns mest Brio och Emmaljunga och då tar de ut rätt mycket ändå för dem + att de är klumpiga som attan. Denna gick in i vår V40 och Lokes sittvagn fick fortfarande plats. Najsigt värre. Så nu är det bara för bebis att komma ut, för vagnen står här redo och klar... Inte? Juldagen alltså? Jaja...

Jag sover pissigt på nätterna. Är det inte bebis som trycker på blåsan är det Loke eller Jimmie som snarkar sönder varje nerv jag har kvar i kroppen... Vi ska fixa lite här hemma och sista dagarna som är kvar nu kommer jag nog sova i eget rum och de får snarka ikapp i ett annat. Vi kommer sova så första tiden när Isak fötts också, förhoppningsvis får de sova på nätterna då och jag kan amma (om det nu går) ifred utan att smyga så inte de vaknar. Delat ansvar i all ära, men om jag kommer kunna amma ser jag inte hur Jimmie ska ta över nätterna åt mig. Jag tycker bara det är lättare att slänga fram bröstet (kunde liggamma med Loke iaf) och somna om än att gå ner till köket, blanda ordning ersättning, upp tillbaka, mata, rapa, natta om. Det kanske bara är jag... Jimmie får se till att jag får sova på nåt annat sätt om nu Isak blir som Loke och ska vakna varannan timme nätterna igenom. Det blir hans ansvar, hålla mig vid liv :-P Sömnbrist är skoj. Nu blev jag lite nervös igen. Oh hell...

Börjat packa BB-väskan också, inte en dag för sent. Jag verkar göra allt i sista sekund den här gången. Vagn köpte vi till Loke när jag var i v.16 och väskan stod väl packad i två månader. Nu gjorde jag båda de delarna i v.37 :-) Har lite smågrejer kvar, ska köpa sånna dära yttepytteblöjor som är så löjligt små att man tror de är till dockor. Sen lite mysisar och se till att jag hittar mina tofflor. Sen är det åter igen bara att vänta på det där ultimata ontet som slutar med AAJ och en söt bebis.

På tal om förlossningen, såg en sån film på youtube och blev inte rädd den här gången. Visst, man ser väl inte fram emot smärtan, speciellt inte den när man öppnar sig 10 cm saaakta men säker, men jag ser fram emot att få göra det igen. Hela grejen, när man gnällt sig igenom 9 månader ÄNTLIGEN se slutet och få ut bebisen ur kroppen. Hoppas jag reagerar som jag gjorde när värkarna startade med Loke "ja men det var väl FAN på tiden" :-D

The preggo is angry.

Ja men typ så jag känner mig just nu. Var till ultraljudet idag för att se om bebisen låg med huvudet upp eller inte. Nehejdå, det gör han inte. Verkligen inte. Han ligger med huvudet djupt ner i bäckenet, verkade vara stabil där och allt. Så jag vet inte HUR barnmorskan här bar sig åt för att känna så fel, för där hon sa att hon kände huvudet ligger hans fötter. Kanske var en rumpa där en sväng, men ååh... Man hann tänka över det hela om och om igen, skulle man ta snitt? Kommer de vilja vända? Kanske får jag snitt och då är det inte långt kvar osv. Nu är man från startrutan igen, jag kommer säkert gå över 15 dagar och få på juldagen. Allt annat är otänkbart. Jag hade rätt när jag väntade Loke och kommer säkert ha rätt den här gången också.

Det är inte datumet 25/12 jag är rädd för, kvittar väl att ha en unge född på jul eller två. Saken är att jag har ont. ONT och mitt humör börjar dö dag för dag, jag orkar snart inte mer. Jag kan inte underhålla Loke, får bita mig i tungan flera gånger per dag för att inte ta ut gravaggressioner på honom, han har ju inte gjort nåt fel. Bara för att hans förbannade bil låter högre än en hårdrockskonsert när jag är sur kan jag inte gorma. Jag kan bara ta en kaffe till och gå därifrån.

Men det är foglossningar, känslan av att ens underliv praktiskt taget trillar sönder. Ischias som jag haft i TRE DAGAR som inte ger med sig (alltså en värk som strålar ut från skinkan upp mot ryggen och ner mot låret på höger sida). Man är stor. Man är tung. Man har bristningar som förökar sig alá möss just nu överallt, på magen, på sidan, på låren och snart har jag väl på brösten också.

Idag är ingen bra dag. Idag är jag riktigt jävla gravid. Och jag orkar fan inte mycket mer, men ändå är det en månad kvar drygt. Usch. Fy. Fan. Blä.

Pappor.

Det är tur att man har nodejas med erfarenheter som kan lugna mig, gulle er!

Idag är det den 10:e och alltså 30 dagar kvar till beräknat datum med lillebror. Nu när det krånglar känns det som att det är ännu närmre. För två år sen handlade den här tiden om att leta tecken på att bebisen for neråt, kanske kanske får jag tidigare eller bara planera det sista som skulle i BB-väskan... Nu är det felvänd bebis, snitt eller inte och en allmän väntan på besked. Annorlunda, men ändå "kul" att man kanske får uppleva de två olika förlossningssätten...

Det var inte det jag satt och tänkte på. Igår på Fars Dag kom jag och tänka på pappor. Inte bara min egen, utan pappor kring mig och sånna man läser om på Familjeliv. Det är en sak som jag inte kan förstå.

Säg att ni är ett par, ni planerar barn eller bara får ett barn som blir efterlängtat och älskat. Jag pratar alltså inte om de som blir oplanerat gravida efter några veckor och inte håller ihop ens graviditeten ut, utan de lyckliga paren som får ett barn ihop. Ja, barnet kommer, ni lever som en familj ett tag och sen händer något som händer för många - ni går isär. Här kommer saken jag inte förstår: HUR kan man inte vilja att barnet ska träffa båda sina föräldrar? Att en flyttar och det slutar med varannan helg för ena föräldern är en lösning, bara båda är med på det.

Finns många trådar på Familjeliv om mammor som vill ha tips på hur man får ensam vårdnad om barnen efter en skilsmässa. Hur tänker man? Visst om man skiljer sig för att han är våldsam eller så, men där pappan är en bra pappa? Det ÄR jobbigt att vara ifrån sina barn, även när jag lämnar Loke hos barnvakt för att få ensamtid med Jimmie kan det kännas efter några timmar. Man saknar honom. 1-2 dygn funkar, en hel vecka skulle vara värre. Men om det skulle bli så att jag och Jimmie går isär av en anledning (nej det är inget aktuellt nu) skulle gemensam vårdnad med varannan vecka vara den enda lösningen. Jag vill träffa Loke så mycket som möjligt, så jag antar att han också vill det. Därför skulle varannan helg inte komma upp. Vi skulle försöka bo så nära varandra det går, så Loke fick gå kvar på dagiset och ha sin trygghet kvar där. Varannan helg eller vecka är inte det jag blir fundersam på, utan det är att föräldrarna antingen motarbetar varann eller går med på något mindre än så.

Skulle Jimmie ha varannan helg men inte ta tillvara på dem skulle jag bli ledsen för Lokes skull och också förbannad. Före jag fick barn tänkte jag i stil med att det är klart man vill ha vårdnaden om barnen för sig själv, slippa krångla med veckobyten osv. Man tänker lite annorlunda när man väl har barn, eller jag gör det iaf. Var bara något jag låg och funderade på igår.

Jag vet inte om jag orkar.

Ja... Så var det barnmorskebesök idag för att se om bebisen vänt sig rätt eller inte. Det har han INTE nej, troligtvis ligger han med huvudet upp. Eller som barnmorskan sa "jag känner nåt stort här uppe, om huvudet ligger neråt har han ett väldigt litet huvud...". Ehrm... Ok. Kalas.

Så hon ringde ultraljud och jag ska dit på onsdag för att fastställa läget. Om de säger att ja, han ligger inte med huvudet neråt som han ska, har jag tre saker att välja på:
- Vänta en vecka för att se om han kanske hinner vända sig.
- Beställda tid till vändningsförsök.
- Boka snitt.

Första vill jag inte. Vänta är inte riktigt vad jag är duktig på. Andra vill jag nog inte heller. Finns risker med allt och några risker med vändning är att moderkakan lossnar så det blir akutsnitt, eller så går vattnet, eller så gör det ont som fan, eller så lyckas det men bebisen vänder sig tillbaka, eller... Det känns inte helt säkert. Snitt är kanske inte det säkraste heller, men det skulle innebära att jag slipper gå över tiden och jag får se ett slut på denna graviditet som blir jobbigare för varje dag som går...

Sen finns det saker jag borde lösa, som borde ha löst för länge sen egentligen. Men en del av mig känner en stor hopplöshet över det. Som det är nu har jag inte energin, jag orkar inte. Just nu är jag glad om jag orkar en hel dag med att ta hand om mig själv, om Loke och kanske hushållet också. Vi har det struligt med stora utgifter och det tär. Jag orkar inte bråka om saker som är alldeles för stora för mig nu. Det är inte att vara elak, det är att vara ärlig. Om allt skulle gå den allra bästa vägen, skulle det lösa sig under nästa år och kanske vara en start till något nytt. Men det krävs att nån annan tar tag i det, jag orkar inte. Psykiskt orkar inte. Gårdagen var lika jobbig som den var bra. Jag vet inte hur man ska förklara det på ett annat sätt. Jag har stora saker att oroa mig för just nu och detta kommer längre ner på listan. Skulle jag gå runt och tänka på det också skulle jag inte orka med mig själv, så jag väljer att helt enkelt inte tänka på det.

Jag vill bara att lillebror ska komma ut och det välbehållen.
Jag vill kunna vara en bra mamma till Loke igen, för som det är nu är det tveksamt.
Jag orkar inte oroa mig över pengar mer.
Jag vill ha min ork och min kropp tillbaka.
Jag vill ha mitt humör tillbaka.

Grattis Jimmie på Fars dag!

Huvudbry.

Jag. Är. Så. Trött. På. Räkningar. Som. Inte. Har. Vett. Nog. Att. Lugna. Sig. Lite.

Ni kan bara gissa. Tuff månad och sen kommer en smällräkning som gör den 1000 ggr värre. Tjoflöjt, jag blir så förbannad.

För att bättra på hela "skjut mig"-känslan har jag haft ont idag. ONT ska ni veta. Mest i höften, men också förvärkar. Yup. Ekonomiska bekymmer och graviditetsont är bara mumma för möjligheten att sova. Jag kan inte sova.

Jag har t.o.m. börjat tänka på sommarjobb. Jag MÅSTE ha ett nästa sommar. Undrar bara hur jag ska lyckas bättre än i somras när jag sökte 17 och fick inte ett enda *mutter*. Börjar ni förstå mitt sova-dilemma?

Oh well. Ska till stan en snabbis imorrn för att shopsa lite mat och kanske få mitt hallonbladste. Ja. Jag är desperat och lite te är väl inte det farligaste man kan testa? I bästa fall skyndar det på förlossningen lite så jag kanske slipper gå över, eller så hjälper det iaf mina värkar till att funka bättre än sist. Eller så är det bara gott. Jag tänker testa iaf.

Dagiskortet!

Söt som socker :-)

Minnesgnäll.

Jag måste vara stark i min taktik här. För även om jag gnällde förra graviditeten skaffade jag ändå en till. Nu när andra varit som ett straff för att första var en dröm, måste jag komma ihåg det till nästa gång. Så jag gnäller. Och gnäller. Och skriver om mitt gnäll så kanske jag verkligen kommer ihåg att nu får det vara bra med barn. Tror ni det kommer funka? Jag är inte så övertygad... Jag (just nu) och Jimmie är övertygade om att två barn är det vi vill ha och har orken till. Kanske ska köra avhållsamhet som jag läste nyss i en annan blogg? ;-) Då blir det tamejtusan inga barn gjorda iaf. AJ kan ni bara gissa vad det är, skrev inte ut det för jag tror folk har fantasi nog. Sen ja, 17 kilo extra bär jag på just nu, känns ju bara super ;-) Som tur är har jag hittat en nodejatråd där de har olika varianter på sätt att gå ner i vikt, när jag ammat klar och är allmänt redo dyker jag in där :-D

Sitter här och väntar på att det är dags att hämta Loke. Jag har gått på föräldraledighet nu för barn nr. 2, mest för att få pengar nånstans ifrån eftersom jag inte orkade plugga så länge som jag först hoppats på. Så Loke får gå på dagis 15 timmar i veckan. Om jag bett om sjukskrivning hade jag säkert fått det, vet inte om fk beviljat det, men mina fogar tar livet av mig ibland. Samtidigt är det rätt skönt att ha Loke hemma mer nu. Få lite tid till bara han och jag nu när vi snart kommer vara 4 i familjen och han ska tampas med en brorsa också. Hoppas såå att det kommer gå bra och att han inte känner sig undanknuffad. Är väl det jag oroar mig mest för, att han ska glömmas bort mitt i allt. Vi här hemma kommer ju göra allt för att han ska få lika mycket uppmärksamhet, jag tänker på resten. Det är så lätt att fokusera på en "åh så söt bebis" (för ja, vi gör söta bebisar här om ni inte märkt det?) och glömma bort storebror mitt i allt. Så, även om jag kan bli sjukskriven och ha Loke fulltid på dagis, kämpar jag och tar tillvara på den lilla tid som är kvar med bara "han och jag".

Ringde vårdcentralen förrut också. Tog ju bort en leverfläck för 4-5 veckor sen som de skickade in på labb. Det var inget allvarligt med den som tur var, hudförändringarna som var handlade bara om leverfläcken och inte cancer som man oroade sig för. Hur kul är det att upptäcka att ens leverfläck ändrats rätt mycket och blivit svart bara sådär? Jag var rätt orolig, men nu vet jag iaf att det var normala förändringar, inte cancer. Känns bra att veta :-)

Dags att hämta Toker.

Juletrubbel?

Vi är sådär jobbiga igen som vi var för två år sen. Vi kan helt enkelt inte planera julen iår. Antingen är jag nyförlöst, ligger på BB som då eller höggravid och jävligt irriterad. Så vi kommer vara hemma. Sen får vi bestämma den 23:e hur vi ska göra med resten. Loke måste ju få sitt 2-årskalas. Det värsta som kan hända är att värkarna startar på julafton och lillen föds sent på kvällen samma dag. Då missar jag hela Lokes födelsedag. Det skulle kännas lite jobbigt :-( Jag tar och föder vilken dag som helst annars, men snälla inte julafton så jag missar hans födelsedag. Om lillen ändå kommer då får vi ta dit Loke så jag får gratta iaf. Förhoppningsvis finns nån timme under dagen ledig, bebisen kanske inte tar lika lång tid på sig som Loke gjorde (20 timmar). De säger ju att andra är snabbare. Så om det är halva tiden (som folk nu säger) är det 10 timmar. Julafton har 24 timmar, alltså borde jag hinna gratta där nånstans iaf... Ja. Men jag tror ju fortfarande juldagen, så vi får se.

Sen är jag trött på julklappar. Jag hoppas verkligen att folk tar till sig det vi säger - VI KÖPER INGA OCH VILL INGA HA! Om det ska firas jul osv tar jag hellre ett besök än en julklapp. Vad är felet med att se till att barnen får slita julpapper och vi vuxna stoppa oss fulla i godis, skinka, mat och (för de lyckliga) nubbe? Jag vill inte ha en massa presenter när vi inte har råd att ge till alla ändå. Jag vill heller inte ha presenter från folk som jag vet egentligen inte har råd eller har en massa folk de ska köpa till. Julafton handlar inte bara om presenter, inte för mig. Jag förstår att barnen inte riktigt ser det så ;-) Så det beror väl på hur många vuxna som går tillbaka till barnstadiet på julafton om de tycker klapparna är lika viktiga som Kalle Anka :-P