Ja... Så var det barnmorskebesök idag för att se om bebisen vänt sig rätt eller inte. Det har han INTE nej, troligtvis ligger han med huvudet upp. Eller som barnmorskan sa "jag känner nåt stort här uppe, om huvudet ligger neråt har han ett väldigt litet huvud...". Ehrm... Ok. Kalas.
Så hon ringde ultraljud och jag ska dit på onsdag för att fastställa läget. Om de säger att ja, han ligger inte med huvudet neråt som han ska, har jag tre saker att välja på:
- Vänta en vecka för att se om han kanske hinner vända sig.
- Beställda tid till vändningsförsök.
- Boka snitt.
Första vill jag inte. Vänta är inte riktigt vad jag är duktig på. Andra vill jag nog inte heller. Finns risker med allt och några risker med vändning är att moderkakan lossnar så det blir akutsnitt, eller så går vattnet, eller så gör det ont som fan, eller så lyckas det men bebisen vänder sig tillbaka, eller... Det känns inte helt säkert. Snitt är kanske inte det säkraste heller, men det skulle innebära att jag slipper gå över tiden och jag får se ett slut på denna graviditet som blir jobbigare för varje dag som går...
Sen finns det saker jag borde lösa, som borde ha löst för länge sen egentligen. Men en del av mig känner en stor hopplöshet över det. Som det är nu har jag inte energin, jag orkar inte. Just nu är jag glad om jag orkar en hel dag med att ta hand om mig själv, om Loke och kanske hushållet också. Vi har det struligt med stora utgifter och det tär. Jag orkar inte bråka om saker som är alldeles för stora för mig nu. Det är inte att vara elak, det är att vara ärlig. Om allt skulle gå den allra bästa vägen, skulle det lösa sig under nästa år och kanske vara en start till något nytt. Men det krävs att nån annan tar tag i det, jag orkar inte. Psykiskt orkar inte. Gårdagen var lika jobbig som den var bra. Jag vet inte hur man ska förklara det på ett annat sätt. Jag har stora saker att oroa mig för just nu och detta kommer längre ner på listan. Skulle jag gå runt och tänka på det också skulle jag inte orka med mig själv, så jag väljer att helt enkelt inte tänka på det.
Jag vill bara att lillebror ska komma ut och det välbehållen.
Jag vill kunna vara en bra mamma till Loke igen, för som det är nu är det tveksamt.
Jag orkar inte oroa mig över pengar mer.
Jag vill ha min ork och min kropp tillbaka.
Jag vill ha mitt humör tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar