Pappor.

Det är tur att man har nodejas med erfarenheter som kan lugna mig, gulle er!

Idag är det den 10:e och alltså 30 dagar kvar till beräknat datum med lillebror. Nu när det krånglar känns det som att det är ännu närmre. För två år sen handlade den här tiden om att leta tecken på att bebisen for neråt, kanske kanske får jag tidigare eller bara planera det sista som skulle i BB-väskan... Nu är det felvänd bebis, snitt eller inte och en allmän väntan på besked. Annorlunda, men ändå "kul" att man kanske får uppleva de två olika förlossningssätten...

Det var inte det jag satt och tänkte på. Igår på Fars Dag kom jag och tänka på pappor. Inte bara min egen, utan pappor kring mig och sånna man läser om på Familjeliv. Det är en sak som jag inte kan förstå.

Säg att ni är ett par, ni planerar barn eller bara får ett barn som blir efterlängtat och älskat. Jag pratar alltså inte om de som blir oplanerat gravida efter några veckor och inte håller ihop ens graviditeten ut, utan de lyckliga paren som får ett barn ihop. Ja, barnet kommer, ni lever som en familj ett tag och sen händer något som händer för många - ni går isär. Här kommer saken jag inte förstår: HUR kan man inte vilja att barnet ska träffa båda sina föräldrar? Att en flyttar och det slutar med varannan helg för ena föräldern är en lösning, bara båda är med på det.

Finns många trådar på Familjeliv om mammor som vill ha tips på hur man får ensam vårdnad om barnen efter en skilsmässa. Hur tänker man? Visst om man skiljer sig för att han är våldsam eller så, men där pappan är en bra pappa? Det ÄR jobbigt att vara ifrån sina barn, även när jag lämnar Loke hos barnvakt för att få ensamtid med Jimmie kan det kännas efter några timmar. Man saknar honom. 1-2 dygn funkar, en hel vecka skulle vara värre. Men om det skulle bli så att jag och Jimmie går isär av en anledning (nej det är inget aktuellt nu) skulle gemensam vårdnad med varannan vecka vara den enda lösningen. Jag vill träffa Loke så mycket som möjligt, så jag antar att han också vill det. Därför skulle varannan helg inte komma upp. Vi skulle försöka bo så nära varandra det går, så Loke fick gå kvar på dagiset och ha sin trygghet kvar där. Varannan helg eller vecka är inte det jag blir fundersam på, utan det är att föräldrarna antingen motarbetar varann eller går med på något mindre än så.

Skulle Jimmie ha varannan helg men inte ta tillvara på dem skulle jag bli ledsen för Lokes skull och också förbannad. Före jag fick barn tänkte jag i stil med att det är klart man vill ha vårdnaden om barnen för sig själv, slippa krångla med veckobyten osv. Man tänker lite annorlunda när man väl har barn, eller jag gör det iaf. Var bara något jag låg och funderade på igår.