Tänk om...

Egentligen vill man ju uppleva allt. Alla versioner som går att välja för att veta vilken som hade varit "bäst". Jag och Jimmie har pratat lite om det på sista tiden, ni vet "tänk om"-frågor utan större allvar. Kom på några saker jag säkert kommer fundera på till och från, men som jag (troligtvis) aldrig kommer få uppleva:

- Hur det känns att ta saker i "rätt" ordning. Dvs, först examen, få jobb, sen flytta till fin lägenhet, träffa någon, förlova sig, gifta sig, skaffa hus, skaffa barn...
- Hur det känns att ha en dotter.
- Hur livet sett ut om jag inte träffat Jimmie.
- Hur det varit att få barn 10 år senare än det vi valde.
- Hur ett kejsarsnitt känns jämfört med vaginal förlossning.
- Hur det är att få tvillingar.
- Hur det är att växa upp i lägenhet istället för hus.

Mest de stora frågorna som relationen och barn. Jag ångrar inte de val vi gjort, inte det det handlar om, men man funderar ibland på hur det varit om man gjort det annorlunda. Rätt ofta tänker man hur det varit om jag valt lärarlinjen direkt istället och då varit klar runt jul 2007. Hade jag haft jobb nu i sånt fall? Två saker är säkra då, vi hade inte haft Loke och jag hade inte träffat Erika ;-) För hennes skull kanske det varit bättre :-P

Husfrågan är kanske inte den mest allvarliga. Klart man funderar på hur det varit om vi bott kvar i stan i lägenheten vi hade. Jag trivdes kanon där, men frågan är om Loke och Isak föredragit det framför att bo som vi gör nu. Vi själva har ju bilden av att barn ska växa upp i hus på landet, men det är ju för att vi själva gjorde det. Många som istället bott i lägenhet hela sitt liv verkar ju inte ha farit illa av det heller och de kanske ser det som självklart att bo så när barnen kommer.

-----

Bortsett från mina tankar om allt och inget, händer inte mycket här. Jag har börjat fått mer ont, men inget som direkt får mig att innerligt tro på en förlossning före jul :-P Det krampar ibland, får mensvärk till och från så jag antar att det är träning som pågår för livmodern. Var till barnmorskan igår och mitt sf-mått (mått på livmodern) var samma som för 2 veckor sen. Det innebär att bebisen ligger längre ner i bäckenet nu, han har alltså hittat utgången som han ska. Tyvärr gör det också att jag får mer ont då trycket neråt ökar och höften är väl belastad som den är redan... Det är så uuunderbart att vara gravid... unge... kom... ut!

Vikten står kvar på +17 kg (tackolov), blodtrycket var kanoners för att vara mig 100/80, bebisens hjärta slog med 150 slag per minut (enligt skrock är Isak alltså en tjej). Mja, det såg prima ut som vanligt. Mina foglossningar kunde hon väl bara beklaga, inte så mycket mer att göra. Imorrn har jag gått 37 fulla veckor, innebär att nästa vecka är bebis fullbakad.

HÖR DU DET?! FÄÄÄRDIG! 38 fulla veckor och bebisen är klar, sen fläskar han bara på sig.
Så nästa vecka campar jag förlossningen. Japp. Gör jag.