Som de flesta som läst min blogg redan vet, så har denna graviditet varit en smärre pina från dag 1. Jag trodde verkligen det skulle vara någorlunda som med Loke. Pirret i magen när man tänkte på vad som finns där inne... Myset av sparkar och hickan... Magen som putar på och blickar omkring en p.g.a. den... Ögonshoppa bebiskläder och drömma sig bort vid barnvagnar...
Pöh.
Jag är verkligen inte en av de lyckliga som faktiskt njuter av varje graviditet. De som kan bortse från det negativa och fokusera på det som betyder något - att man ska få ett barn. Visst är jag fullt medveten om att allt kommer vara värt det efteråt, men det hindrar mig inte från att tycka synd om mig själv den här gången. Och OJ vad synd det är om mig nu.
Uppriktigt less är jag. Just nu på detta:
- En glad och pigg Loke kommer och vill busa. Slänger sig i famnen på mig för att kramas, men råkar landa lite för hårt och det slutar med en förvärk eller sammandragning.
- Vaknar på natten varannan timme. Är kissnödig. Ska ta mig upp men fogar som inte samarbetar för 5 öre gör något som normalt tar 1 min att ta 10 min. Att somna om efteråt tar sin tid...
- ...för att när man varit uppe slår halsbrännan till. Inte en sån "oj nu har jag ätit stark mat"-bränna utan mer en känsla av lava som kryper sig upp i halsen och får en att må illa och ha ont tills man hittar botemedel eller sätter sig upp.
- Förvärkar på nätterna. Den psykiska misshandeln av "är det på gång? ....nej".
- Vagga istället för att gå.
- Väntan.
- Vara trött nonstop.
- Inte orka leka med Loke.
- Inte ha humöret i behåll.
...det är väl det som tar knäcken av mig just nu. Jag anar 4 veckor kvar, det positiva jag kan komma på just nu är att 4 veckor är inte en lång tid. Om 4 veckor har jag förhoppningsvis lillebror på utsidan.
13 dagar kvar enligt datumet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar