Ja men typ så jag känner mig just nu. Var till ultraljudet idag för att se om bebisen låg med huvudet upp eller inte. Nehejdå, det gör han inte. Verkligen inte. Han ligger med huvudet djupt ner i bäckenet, verkade vara stabil där och allt. Så jag vet inte HUR barnmorskan här bar sig åt för att känna så fel, för där hon sa att hon kände huvudet ligger hans fötter. Kanske var en rumpa där en sväng, men ååh... Man hann tänka över det hela om och om igen, skulle man ta snitt? Kommer de vilja vända? Kanske får jag snitt och då är det inte långt kvar osv. Nu är man från startrutan igen, jag kommer säkert gå över 15 dagar och få på juldagen. Allt annat är otänkbart. Jag hade rätt när jag väntade Loke och kommer säkert ha rätt den här gången också.
Det är inte datumet 25/12 jag är rädd för, kvittar väl att ha en unge född på jul eller två. Saken är att jag har ont. ONT och mitt humör börjar dö dag för dag, jag orkar snart inte mer. Jag kan inte underhålla Loke, får bita mig i tungan flera gånger per dag för att inte ta ut gravaggressioner på honom, han har ju inte gjort nåt fel. Bara för att hans förbannade bil låter högre än en hårdrockskonsert när jag är sur kan jag inte gorma. Jag kan bara ta en kaffe till och gå därifrån.
Men det är foglossningar, känslan av att ens underliv praktiskt taget trillar sönder. Ischias som jag haft i TRE DAGAR som inte ger med sig (alltså en värk som strålar ut från skinkan upp mot ryggen och ner mot låret på höger sida). Man är stor. Man är tung. Man har bristningar som förökar sig alá möss just nu överallt, på magen, på sidan, på låren och snart har jag väl på brösten också.
Idag är ingen bra dag. Idag är jag riktigt jävla gravid. Och jag orkar fan inte mycket mer, men ändå är det en månad kvar drygt. Usch. Fy. Fan. Blä.
1 kommentar:
Hang in there syss!Ultraljudsbilden på den lilla pungen med tillhörande minischnöpp räddade min dag iaf,tänk på den du så flinar du lite för stunden iaf ;D
Skicka en kommentar