Små tripp trapp steg nerför trappan...

Loke är i en fas nu. En sådan fas där man fruktar hur han ska bli i tonåren. "Lilla tonåren" kallar de väl fasen de är i runt 4 år. Då gränserna testas till fullo. Gånger 100.

Igår var jag själv hemma, såg att barnen var trötta vid 20, så vi läste saga och sa god natt. 21 hör jag de välbekanta stegen nerför trappan. Lokes. Han skulle bara kissa, toaletten intill sovrummet där uppe dög inte av någon anledning, så han gick på toa nere. Jag satt och såg på TV, han kommer in och säger så där casual som bara ett barn kan göra:

- Så... vad står på på TVn idag då?
- Mammas film, gå och lägg dig gubben.
- Ja... då sätter jag mig i trappen då.

Tänkte inte mer på det, han gick upp för hela trappen och trodde han faktiskt gick och la sig. En kvart senare var jag tvungen att kolla så jag går upp. Då sitter han på tröskeln till dörren. Jag säger igen att det är dags att sova och får svaret:

- Nej... jag tror nog jag sitter här istället.

Svårt att behålla den bestämda gå-och-lägg-dig-rösten då. Jag ledde honom till sängen, natta igen och gick ner. En halvtimme senare kommer han igen, igen ska han på toa.

- Gå på toan där uppe istället gubben.
- Nej tack, jag tror inte det.

Nej nej... :P Han somnade till slut iaf. Men nog är det vilda protester varje kväll när det är läggdags. Han har då ingen lust helt enkelt, därför behöver han inte sova... Detta är iaf en av många tester där han inte protesterar med tårar och skrik (som jo, förekommer ofta också). Behärskad trots kanske?

10 år.

Till minne av mormor Gun.
* 8/6-38
+ 14/7-01

Det har gått 10 år sedan min mormor dog i cancer. 10 år sedan jag vid det här tillfället blev upphämtad av några vänner sent på natten för att bara gå runt Hagfors och prata. Allt för att inte tänka på att jag sett mormor för sista gången några dagar tidigare och väntade nu på begravningen. Det var sommarlovet innan andra året på gymnasiet, jag var inte tillsammans med Jimmie än men hade spanat på honom ett bra tag.

Lustigt det är hur mycket man glömmer på 10 år. Även om jag älskade mormor, så var hon mormor och henne kunde man reta upp sig på. Hon var superb på att lägga näsan i blöt, nyfiken på precis allt och det kunde lätt bli för mycket. Humorn var kanske lite för vriden för hennes ålder och hon drog sig inte för att göra bort oss andra lika mycket som sig själv. Vi hade inte den bästa relationen när hon dog, var precis på väg att upprätta den efter ett uppehåll, men vi fick inte mycket tid på oss.

I helgen åkte vi iväg till minneslunden i Arvika där hennes aska är spriden. Mina två grabbar var inte på bästa humör, så det var svårt att låta sig svepa in i sorgen. Jag tror jag mest inte förstod hur lång tid som gått och hur det var innan hon fick sitt cancerbesked. Allt var bara så märkligt.

Ett annat "för 10 år sen"-minne kommer upp i september, men då ett lite gladare ett. Det var då jag träffade Jimmie. Så den 2/9 iår firar vi 10 år. Skrämmande det med. Han har ju varit med hela vägen genom gymnasiet, universitetet och så våra kids. När jag jobbade i Hagfors nu under läsåret som gått, fick jag många MÅNGA flashbacks från tiden när jag stod och hängde vid skåpen vid lunch och väntade på att få se hans smajl när han och de andra EC-grabbarna kom upp från skolan i närheten. Några av mina kolleger hade jag som lärare, det som var annorlunda var väl byggnaden då den är ny.

Mycket svammel. Bara många datum som kommer upp nu. Vi får ju inte glömma att syss fyller 30 i september också. Och det ska firas :)

Att connecta föräldrastyle.

Igår innan jag gick och la mig såg jag att min karl fått -förkylningen-. Ni vet, sjukdomen bara män får som inte kvinnor förstår och givetvis är föda-barn inte i närheten av denna plåga...

Nåväl, snäll fru som jag är sa jag "jag tar barnen imorrn" utan nån vidare tanke. Idag då, vart tusan åker man med två monster så fulla av energi att vi inte har nån elräkning här hemma...? Mariebergsskogen givetvis. For dit, köpte lite picknick och jag tog med mig en bok (och fråga mig inte vilken värld jag levde i där, men...). Vi for runt till de olika lekplatserna, plaskade lite och så såg Isak TÅGET. Ni vet, turisttåget som tuffar runt hela parken med sina tuuttuut och alltihop. Han fullkomligt studsade och "ÅKA TÅGEEET MAAAMAAAAA!" gjorde att jag inte kunde sätta emot.

Vi satte oss längst fram i en vagn. Längst bak i vagnen framför oss satt en pappa med två barn som såg ut att vara i mina trolls ålder. Måste de ha varit, för 5 sek in i resan förstod jag att den pappan har svar-vanan inne. Loke och denna tjej spenderade heela resan med "men varför då?" "vad är det där" "vad sa han?" "varför är det så?" och med våra oändliga tålamod svarade vi våra barn...

DÄRFÖR!

Jag fick en sympatisk blick och gav en tillbaka. DET är att connecta föräldrastyle.

Saker man gör för sina barn...

Har ni tänkt på det? När man är VUB (vuxen utan barn) finns det koder och regler för vad som är passande betéende (vilket inte gäller när man är VUP (vuxen med promille). Dagen man blir VMB (vuxen med barn) raseras reglerna och det är fritt fram att se ut som en idiot, även utan promillehalten.

Scenario 1: En rutshkana utanför McDonalds. Den är för barn, man vet att den är för barn. Men barn... vissa barn... vill inte åka saken själv. Noooes "MAMMA ÅKA KANA!! JAAA!!" och en god mor som man är pallrar man sin rumpa upp för den mikroskopiska ingången och nedför saken. Med ett léende på läpparna för man måste ju visa utåt hur kul man tycker det är att leka med sina barn på detta vis.

Scenario 2: Midsommardansen. Jag menar... Vi hade tur iår... TUR! För våra barn ville inte dansa små grodorna eller skjuta raketen. De ville titta på och skratta precis som oss. Men de föräldrarna som inte hade samma tur... De skuttade som små grodor, viftade med fantasiöronen och studsade till karusellsången. Ska vi visa reklam för Sverige borde en sån film vara med, så de får se det med egna ögon.. och skratta precis som vi andra VUT:ar (vuxna med tur).

Scenario 3: Bebispratsyndromet. Går aldrig över. VAD man ansträngde sig för att få den där lilla nykläckingen att skratta. Blåsfiskkinder, ögonikorstittande och alla pruttljud man kunde komma på. Sen blir barnen större och kan skratta åt annat, men inte slutar man. Det värsta är väl när ens respektive blir offer för detta betéende "schnälla älschkling, nöttinöttinöttiduuu? Hämta den ååt mej?" med tillhörande miner. Det är patetiskt. Och det är icke-övergående.

Scenario 4: Karusellåkning. Nu menar jag inte de stora häftiga bergochdalbanorna, nähäru. Utan de små tågen, grodorna eller vad fan det är som går runt runt runt i slowmotion. Barnet vill inte åka själv, precis som kanan. Men för oss föräldrar är det en viktig upplevelse de måste ha och viktiga bilder för albumet. Så man åker med. Små barnkaruseller däremot, är inte gjorda för desperata fotojagande-vuxna. Så med knäna uppkörda i hakan åker vi också runt runt och tjuter "weeeee" medan det stackars barnet är skadat för livet bara bilderna är förevigade.

Så tänk på det nästa gång ni gör något för "barnens skull". Bilderna sparas. Bilderna kan hämnas.