lördag, juli 02, 2011

Saker man gör för sina barn...

Har ni tänkt på det? När man är VUB (vuxen utan barn) finns det koder och regler för vad som är passande betéende (vilket inte gäller när man är VUP (vuxen med promille). Dagen man blir VMB (vuxen med barn) raseras reglerna och det är fritt fram att se ut som en idiot, även utan promillehalten.

Scenario 1: En rutshkana utanför McDonalds. Den är för barn, man vet att den är för barn. Men barn... vissa barn... vill inte åka saken själv. Noooes "MAMMA ÅKA KANA!! JAAA!!" och en god mor som man är pallrar man sin rumpa upp för den mikroskopiska ingången och nedför saken. Med ett léende på läpparna för man måste ju visa utåt hur kul man tycker det är att leka med sina barn på detta vis.

Scenario 2: Midsommardansen. Jag menar... Vi hade tur iår... TUR! För våra barn ville inte dansa små grodorna eller skjuta raketen. De ville titta på och skratta precis som oss. Men de föräldrarna som inte hade samma tur... De skuttade som små grodor, viftade med fantasiöronen och studsade till karusellsången. Ska vi visa reklam för Sverige borde en sån film vara med, så de får se det med egna ögon.. och skratta precis som vi andra VUT:ar (vuxna med tur).

Scenario 3: Bebispratsyndromet. Går aldrig över. VAD man ansträngde sig för att få den där lilla nykläckingen att skratta. Blåsfiskkinder, ögonikorstittande och alla pruttljud man kunde komma på. Sen blir barnen större och kan skratta åt annat, men inte slutar man. Det värsta är väl när ens respektive blir offer för detta betéende "schnälla älschkling, nöttinöttinöttiduuu? Hämta den ååt mej?" med tillhörande miner. Det är patetiskt. Och det är icke-övergående.

Scenario 4: Karusellåkning. Nu menar jag inte de stora häftiga bergochdalbanorna, nähäru. Utan de små tågen, grodorna eller vad fan det är som går runt runt runt i slowmotion. Barnet vill inte åka själv, precis som kanan. Men för oss föräldrar är det en viktig upplevelse de måste ha och viktiga bilder för albumet. Så man åker med. Små barnkaruseller däremot, är inte gjorda för desperata fotojagande-vuxna. Så med knäna uppkörda i hakan åker vi också runt runt och tjuter "weeeee" medan det stackars barnet är skadat för livet bara bilderna är förevigade.

Så tänk på det nästa gång ni gör något för "barnens skull". Bilderna sparas. Bilderna kan hämnas.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Haha! Det är därför jag lite obemärkt förstör alla kort jag råkar fastna på :)

Maria Jonsén sa...

yeah, och jag är den som tar alla kort... och står då bakom kameran 8-)