Det börjar närma sig tionde månaden. På tisdag har jag gått 40 fulla veckor. Att gå mer än så borde det vara spöstraff på. Nackskott eller nåt. Elefantgraviditet liksom... Inte för att jag klagar, nejdå nejdå. Bara litegrann. En smula. Sitter och läser i decembertråden, vi som nojat, oroat, gläds och krampat tillsammans sen vi plussade i mars/april. Nu kläcker de. En efter en efter en... Måste vara nåt rekord, för av de 17 som fått har 15 fått INNAN beräknat datum, en prick på och en fick vänta 10 dagar. Men 15 fick verkligen innan... Jupp jupp, orättvisan är enorm, men jag antar att vi måste vara några som får på andra sidan strecket... (är rätt inställd på att gå över, åtminstone en vecka).
Som ni kanske fattar så händer nada här. Iiiingenting, inte minsta känning. Och jag är så otålig. Jag vill träffa vår bebis! Jag vill se om h*n är lik papsen, eller kanske mig. Jag vill kunna krama om henne/honom när h*n har hicka, istället för nu när man bara kan stryka på magen... Nej du lilla bebis, nu får du ta och komma ut!
1 kommentar:
Hihi. Någon är visst riktigt otålig nu. :) Jag gissar att det blir ett äkta luciabarn. Dyker upp under vakandet.
Skicka en kommentar