Det slog mig häromdagen. Snart kommer Loke börja prata, han kommer kalla mig mamma. Det är ju först då jag är en mamma, ja, för honom alltså. Hur konstigt kommer inte det kännas? När han säger mamma menar han mig, inte min mamma för hon är mormor. Inte min mormor, utan Lokes. Knepiga tankar såhär mitt i natten, men det känns så konstigt.
Läste en tråd på familjeliv om att ett barn inte gör en familj. Hur korkat är inte det? Jag tycker ett par utgör en familj. Man lever ju tillsammans (ja, oftast) och har en vardag som en familj. Sen utökas familjen med barn om man väljer det. Men att familjer utan barn eller "bara" ett inte kan kalla sig familj förstår jag inte. Nog om det, familjeliv är fullt av knepigt folk.
En annan sak jag tänkt på är vårt hus. Min syster frågade mig häromdagen om jag inte ibland önskade att vi köpt ett nyare hus. Vårt är byggt 1890 och intredningen med vitvaror och så är väl från 70-talet. Ju mer vi fixar, desto mer älskar jag det. Huset har historia, hela området har historia och vi trivs som tusan! Visst ligger det avsides från samhället, men alla vill inte bo med grannar som mer eller mindre finns på en.
Många tankar och egentligen borde jag sova. Men då tänker jag för mycket... Svårt att kombinera de två sakerna :-P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar