Undrar hur länge jag står ut med den chockrosa färgen. Ett tag till iaf, tog en stund att pyssla med headern så det får vara så ett tag.
Fick en såndär svår fråga av Andreas förrut när han skrev till mig på Facebook. Inte pratat med honom på år och dar, men det blir gärna så när man låter saker rinna ut i sanden. Alltså, jag kan ha svårt att hålla kontakten med folk, fullt medveten och har några bevis på det. Andreas är en av två som gick i min klass på gymnasiet för övrigt.
I alla fall, frågan jag fick var hur det var att ha barn. Underbart skrev jag, även om man vill sälja ungen ibland. För det är ju så det är. Det går inte att gå tillbaka och föreställa sig hur det var innan. Tiden då dagarna bestod av plugg och Jimmie, när man bjöd hem folk på grillkväll med partydricka eller åkte till Örebro i en minibuss. Det är bara så länge sen, lika länge sen som gymnasietiden kan kännas för andra. DEN tiden är en evighet sen för mig. Jag kan tycka att tiden innan var enkel, simpel nästan. I början när vi flyttade ihop jag och Jimmie var vi väldigt aktiva. Träffade vänner, tränade några gånger innan vi tröttnade, gick ut och festade, testade de nya liven som innebar jobb och universitetsplugg. Sen ju mer tiden gick, desto mer tragisk blev vardagen. Vi satt mest hemma och spelade, var inte intresserade av att gå ut längre och skolan/jobbet började kännas som ett måste för att dagen skulle gå. Vi hade inget att längta hem till, förutom de stunder då man var sådär mysigt nykär igen, men oftast var det datorn som gällde.
När hela idéen om att planera barn kom vände det. Jag kan inte påstå att vi skaffade barn för att "ha nåt att göra" på fritiden, men vi kände att det var det som fattades oss. Vi var redo att starta en familj (för att låta sentimental) och det "andra livet" var inte vilka vi var. Såå, lite planerande senare var jag gravid och sen dess kan man verkligen säga att vardagen haft innehåll igen. Vad skulle vi göra utan Loke? Det är lite magiskt att tänka att han är två personer i en, att se att han liknar oss båda på olika sätt. Samtidigt som jag hoppas han slipper ärva mina sämre gener som med allergin...
Sen till själva formuleringen "hur det är att ha barn" är svårare. Det är verkligen så att man har ens hjärta springandes utanför kroppen. Oron finns där, oron att han ska sätta i halsen när han äter, att nåt skulle hända under natten de första månaderna och även nu ibland, att han ska bli svårt sjuk, att han ska skada sig... Även i de stunder han trotsar som den mest envisaste ungen känner man närheten, även om ens tålamod balanserar tunt och man får hålla sig för att inte bli en sån förälder som bara skriker på sitt barn.
Det finns tillfällen då man tänker hur livet skulle vara om vi väntat några år till. Att få sova när man vill, att inte ha dessa måsten utan att kunna vara egoistisk, att kunna åka iväg utan att först skaffa barnvakt och ändå bara längta hem... Men jag tror inte vi hade blivit de som passat på att resa, gått ut mer eller vad man nu "ska" göra, vi hade nog fortsatt sitta vid varsin dator några år till. Säger inte att vi är avdatafierade nu, men det blir inte lika mycket tid till sånt...
Jag tycker inte att livet är inget värt om man inte har barn för alla, men för oss skulle det vara tragiskt. Mja, lyckades väl nästan svara på frågan, men lättast är att säga att det är underbart (för det är det) men ibland vill man lägga ut en "trotsig unge säljer till högstbjudande"-annons på blocket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar