...att lägga detta bakom mig. Hela graviditetsgrejen. Det finns de som verkligen älskar det och kan föda barn efter barn för det är så underbart. Både graviditeten och småbarnsåldern. Själv är jag inte lika övertygad. Loke var toksöt när han var liten, små stunder emellanåt när han log eller bara såg finurlig ut kunde blåsa bort en sömnlös natt eller ömmande bröstvårtor. Men ju äldre han blivit, deasto mer roligt har vi. De säger att alla åldrar har sin charm och det kan jag hålla med om, men just nu går han igenom en väldigt spännande period med att lära sig prata. Han koncentrerar sig, kollar mig djupt i ögonen och säger något i stil med "deee bida boda de... LAMPA" och är allmänt nöjd med det uttalandet. Dessutom är han extremt pussig. Kommer emot en med plutmun och ska smackpussas. Sen har vi givetvis det berömda ordet NEJ som används också, han vaknar på nätterna och inget duger osv. Men i det stora hela är det spännande kring honom.
Så att känna att det här är andra och sista gången man går igenom den jobbiga första perioden känns bra. För åren efter blir bara bättre och bättre. Först tänkte jag att man vet aldrig om man vill ha en sladdis om 10 år, är ju inte mer än 34 då så, men njae. Börja om från början när Loke och Isak är runt 10...
Att vi nöjer oss med två har lite med graviditeten att göra, men också en uppskattning av energin som krävs. Om vi får tre varianter av Loke krävs en del energi... Två känns lagom. Blir ingen liten tjej här hemma, men väl två härliga pojkar.
Är det inte december snart så lillfräs ska ut?! Räknade ut att den 26:e november är han fullväxt (gått 38 veckor) så då blir bra att komma. Tycker jag. Nog för att det blir julhelgen igen, men man får väl drömma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar