*suck*

Hemskt ledsen över att jag inte lever upp till normen, förlåt. Verkligen. Eller inte.

JA - jag tycker vi gjorde rätt beslut med att jag pluggar tillbaka. Jimmie får vara hemma hela året med barnen, jag kommer iväg lite (för ja jisses, alla älskar vi inte att gå hemma 24/7 utan vill "unna" oss 5-15 timmar i veckan på att komma ut ensam). Är inte det något som är maxat tabu att säga? Att man faktiskt inte älskar att vara mammaledig? Det är ok, inte så att jag direkt lider eller att barnen är så jobbiga att jag vill sälja dem. Men jag är inte gjord för att vara hemmamamma. Jimmie däremot skulle lätt vara hemmapappa om det kunde lösas.

NEJ - jag älskar inte mina barn mindre för det eller vantrivs med att vara med dem.

JA - att få jobba (vet inte när det kommer igång) är bara toppen för oss. Erfarenhet och kontakter till mig & extrapengar till oss.

NEJ - jag kommer inte jobba så mycket att jag går in i väggen. Det är det fina med vikariegrejen, jag själv väljer vilka dagar jag vill vara tillgänglig. Är jag trött tar jag bort den dagen om jag inte är bokad. Fiffigt va?

JA - jag kommer få se barnen på dagarna (men snälla kom igen...). Jag är borta 5 timmar per dag jag är på föreläsning. Det kan vara en dag i veckan upp till tre för nån enstaka vecka. Som nu t.ex. var jag där igår och ska inte dit förrns om två veckor. När jag är hemma kan jag närsomhelst ta en paus och vara med familjen istället. Idag t.ex. satt jag nu under kvällen och pluggade när Loke sov. Blev 4 timmar bara det. Igen - fiffigt va?

NEJ - första spädbarnstiden är inte bara gullig, söt, underbar... Den är också fylld av sömnbrist, magknipsnätter (som blir både för barn och föräldrarna), stress & sjukdomar. När jag hör folk berätta "åh, den första tiden var underbar! Vi tog promenader, gullade, upptäckte, lekte..." undrar jag om de fick en robotbebis med sig från BB. Missförstå mig inte, en del av första tiden är underbar och jag är glad för att vi nu båda får uppleva dem, men jag är väl helt enkelt en sån som njuter mer och mer för ju äldre barnen blir. Loke är tusen gånger mer så underbar nu än vad han var det första halvåret. Så skjut mig om jag brister en rosa bubbla :-P

Det jag inte förstår är hur många som verkar tro att mamman är den som är mest bunden till barnen under det första året. Ja, amningen kruxar till det för många. Ekonomin likaså. Därför pappor "får" ta ut sin ledighet senare. För först då får de mer ut av det. Men tack, lämpa den "tråkiga & behovsbundna" tiden till mammorna, så får papporna vara lediga runt semestern eller när det är fotboll/OS/vad-det-nu-är på TV:n... Nej, jag dömer inte alla andra som inte gör som oss, givetvis inte, men det är fortfarande mer ok för folk där ute om mamman är hemma länge och pappan tar sin ledighet på lite strödagar. Inte för att det inte gick att lösas på andra sätt, utan för att han inte ville/fick vara hemma. Alltså helt ok för en pappa att inte vilja vara hemma, men INTE ok för en pappa som är ledig den största delen.

Jag blir ärligt talat förbannad på folk som dömer ut en när man glatt säger att man börjat läsa igen. Så många negativa människor på så kort tid har jag inte sett maken till. Bara att komma ur er lilla bubbla om hur det "ska" vara. Det finns alternativ som faktiskt funkar bättre för vissa av oss. Men visst, varför ens försöka? Fortsätt istället tro att jag är en mamma som inte tycker om mina barn och kunde inte vänta mer än två månader för att få smita hemifrån och slippa dem.