...när man har en goding till son vid nattningen.
Jag nattade Loke igår. Vi kör vår lilla ramsa med att lista upp alla som älskar honom, typ "mamma älskar Loke, pappa älskar Loke, Isak älskar Loke" och är han inte nog trött slutar det med "bilen älskar Loke, åka bada älskar Loke" på hans initiativ. Sen "Blinka lilla stjärna" några gånger. 5-30 min senare börjar man märka att han snart ska somna. Så igår, jag sa "God natt Loke... sov gott..." och avslutar det hela med "Mamma älskar Loke", puss på pannan och börjar tassa ut ur sovrummet. Då vänder han på sig lite försiktigt och viskar frågande "jättemycket?".
((paus för ett värkande stolt mammhjärta))
Sånna nattningar gör att hela den jobbiga dagen är förlåten direkt. Mer trötta o goa barn åt folket!
Ja, för fram tills nu har vi inte märkt av trots så mycket. Kanske korta perioder, men inget värre. Nu har det börjat komma. Man ser den beräknande Loke dyka upp, vet hur han ska trigga oss om han inte får som han vill. Kan få psykbryt för att hans strumpa halkat ner lite, för att Isak hittat en gammal leksak han inte sett åt på nåt år, när ficklampan (senaste favoriten) slocknar (för att han själv stängt av den) osv. Får han inte som han vill är det gapskriket som gäller tillsammans med krokodiltårar och stamp i golvet. "NÄÄÄÄE!!! INTE!!!" femtioelva gånger om dagen. Att komma till en klass med 25 st trotsiga 14-åringar är en fröjd i jämförelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar