Att leva med en virvelstorm.

Isak är virvelstormen. Han är... överallt. Jag håller på att bli tokig på pojken. Det är inte gapandet som är jobbigt, utan det är att han kan gå till t.ex. papperskorgen i köket som är under diskbänken. Öppnar skåpet, öppnar papperskorgen (vi har lock på) och börjar rota i skräpet. Jag säger till, han flinar. Jag lyfter bort honom, han flinar. Jag säger ajaj, han flinar och börjar dansa. Gör mitt och 5 sek senare är han i papperskorgen igen. Jag säger ajaj, han flinar. Jag lyfter bort honom, han skrattar... osv osv osv i all oändlighet. Man ser att han kikar lite sådär för att se om jag ser, sen gör han något han troligtvis vet att han inte får göra. Inte en, två eller tre gånger, utan 35 gånger tills jag tappat de sista hjärncellerna och lyfter honom till ett annat rum.

...där hittar han nåt annat bus att göra.

Om Loke leker med något ska Isak leka med just den saken. Loke börjar snällt med "INTE, min bil!" men Isak kan knuffa till Loke för att komma åt leksaken. Loke börjar skrika... Isak börjar skrika... sen skriker de tillsammans i en härlig symfoni som får mina nu återvända hjärnceller att göra en tvärvändning tillbaka.

När Isak är hungrig ska han ha det serverat ungefär från det att jag plockar ut grejerna från kylskåpet för att göra iordning maten. Han blir tokig när jag steker något... för det är ju inte färdigt då. Väl i stolen gormar han när jag skär upp maten. Nu när jag skriver skriker/gormar är det inte illvrål jag pratar om. Utan det är en bestämd röst alá ettåring som deklarerar att jag tar för lång tid på mig. Han slukar maten på 2 sek, blir törstig och gormar tills glaset når munnen. När han är mätt visar han det genom att kasta ner tallriken på golvet.

Jag är trött. Snart är han inte 1 år längre och jag kommer skratta åt detta. Fram tills dess är jag trött... och letar hjärnceller från tålmodiga på blocket.