Kom o tänka på hur man är som mamma nu och hur man var för 6 år sen. Loke föddes när vi var 22. Inte allt för länge efter att man själv blivit "vuxen" ;) Vilket som, hur gammal man än är är första barnet ens första barn. Ålder hjälper med vissa saker, men inte med andra. Som hur man reagerar när ungen spyr.
Med Loke var det en smärre panik. Han SPYR (å nu menar jag magsjuka, inte bebisspyor). Barn i de yngre åldrarna som ännu inte kissar på toan - spyr inte på toan. De tänker inte "ja nu kommer något så vi går till toaletten så mamma slipper sanera halva huset". Nope. De tänker "vad händer?!" och spyr. Där de är. Oavsett vart de är. Även om de har tid från att de känner "känslan" tills det kommer. Vore spännande att få vara i huvudet o få se vad som händer där.
Iaf, när Loke fick sin första magsjuka läste vi allt som fanns på nätet om "barn med magsjuka", fyllde kylen med blåbärssoppa och annat "bra att ha"-grejer. Handdukar lades ut överallt för att fånga upp det värsta, en hink (önsketänkande) där han sov o vi halvt som halvt turades om att vaka över honom.
Nu 6 år och tre barn senare. Isak fick magsjukan. Vi satt och åt, han tog några tuggor och spydde ner hela sig. Min första reaktion var inte "HERREGUD Å NEEEJ". Min reaktion var "...kunde vi inte få ha ätit klart först? Få se, träffade han min tallrik... nope, inte i närheten, bara golvet och sig själv. TACK!". Jimmie var lika lugn han, tog Isak o tvättade av honom medan jag tog golvet. Bäddade soffan, la honom där och åt klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar