Redan innan jag blev gravid visste jag att det fanns de som var så rädda för en vaginal förlossning att de skulle kunna göra mycket för att få ett kejsarsnitt istället. Jag var rädd jag också när jag blev gravid, men inte rädd till den graden att jag kände att snitt var den enda utvägen.
Så väl till förlossningen med Loke. Den blev utdragen när jag blev värksvag (täta, onda värkar kom men gjorde ingen nytta för hela förloppet). Efter några doser värkstimulerande kom de igång igen och Loke föddes efter 20 "härliga" timmar varav 7 hörde till de värksvaga timmarna...
Var nervös för att bli värksvag igen med Isak. Rädslan inför förlossning 2 var alltså lite större. Men jag pratade med barnmorskan, hon sa att "alla förlossningar är olika, det behöver inte hända igen. Dessutom brukar andra förlossningen gå snabbare". Kanske skulle jag inte behöva krysta två timmar igen.
Förlossning 2 startade tre dagar över beräknat datum. Barnmorskan hade rätt, det gick snabbare och redan efter 4 timmar var jag öppen 8 cm. Dittills flöt det på. Jag fick krystvärkar, började krysta och det gick 15 min. Sen hände det igen. Värkarna blev svaga, Isak började åka upp den biten jag krystat ner honom. Till saken hör att med Isak i magen hade jag fått hemska foglossningar tidigt, runt v.20-25. Dessa började nu göra ont. Svårt att beskriva smärtan, men jag minns att jag liknade det med att någon skruvade en mejsel ner på venusberget (ja förlåt för detaljerna ;-)). Detta samtidigt som krystvärkarna kom med smärtan som satt bak på korsryggen. Tänk er själva att sitta på toa (ja detaljer igen, men lev med det) och försöka trycka. Varje gång ni gör det får ni ont i korsryggen och skarpa smärtor fram till. Kan väl säga kort att det går inte. Efter en timme på det viset började jag försöka parera värkarna. Var helt övertygad om att de skulle få snitta ut Isak, han skulle omöjligt kunna komma ut den vägen det var tänkt. De kunde bedöva ryggvärken, men inte framtill. Det slutade bra, tillslut hjälpte dropparna och jag fick 10 min där jag verkligen kände att jag klarade av det. Ont som fasen naturligtvis, men jag ville bara få ett slut och tog i av bara...
Vad vill jag ha sagt? Jo, har suttit och läst (familjeliv givetvis) en tråd om ifall en kvinna ska kunna välja snitt eller inte. För min del är det inte en medicinsk anledning. Fysiskt klarar jag (har klarat iaf) att föda barn vaginalt, även om det krävt doser med värkstimulerande och i senaste fallet en sugklocka. I tråden läser man kommentarer som tyder på att man inte borde skaffa barn om man är rädd för förlossningen. Det är så trångsynt så jag blir...
Skulle jag bli gravid igen, inte planerat men det kan ju hända, finns det inte en människa som kan få mig att föda vaginalt igen. Jag skulle gå på samtalen, men förstår inte vad de skulle kunna säga för att jag ens skulle överväga saken. DE har inte de upplevelser jag fick under förlossningarna. DE kan inte garantera att det inte kommer hända igen.
Jag menar inte att skrämma någon, alla förlossningar ÄR olika bara det att för mig har de inte varit så positiva. Blir bara så förbannad på folk som sitter och drar upp skattekostnader för snitt, istället för att se på vad det är. Det är en kvinna som känner en ångest inför förlossningen, ingen kan sätta sig in i hur hon känner. Snitt är ett stort ingrepp, det skulle jag tro man får information om när man väl befinner sig där. Snitt ska inte ses som en smärtfri och lättare variant. För mig är det bara så att jag inte går igenom en till vaginal förlossning. Jag tar kommentarerna på allvar först när någon sitter i samma sits som mig och ändå säger "nej men jag tar mitt ansvar för skattebetalande svenskar och föder vaginalt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar