Då var det 4 månader sen man skrek på förlossningen och önskade livet ur alla i rummet. Känns verkligen inte som att det var så länge sen, samtidigt som det känns som en annan livstid. Tiden då man bara hade Loke hemma. Sov hela nätterna (med få undantag) och "jag läser när han sover" var på fullt allvar och inte en sömnbristinbillning.Vi bråkar med svamp just nu. Torsk snarare. Alltså inte sån där svamp ute i skogen som vissa nötter finner njutning av att plocka, utan en svampinfektion. Isak har fått sånt i munnen, stackarn. Stackars mig på köpet som ammar honom och då flyttas infektionen snällt över till mig. Amningen har nu övergått till något behändigt och smärtfritt, till en ilande plåga som gör att man vänder sig ut och in.
Ganska läglig infektion ändå, måste jag säga. För jag har de senaste veckorna funderat på hur länge till jag vill amma. I samma takt som jag vikarierat mer och låser in mig på rummet för att plugga, har jag ammat Isak mindre och mindre. Han har fått ersättning och sedan han fick det såg vi att han inte ville äta lika ofta som innan. När det nu gör så förbenat ont, har jag handpumpat för att han ändå ska få i sig lite bröstmjölk. Jag satt i 1½ timme för att få ut 60 ml från båda brösten. Lagomt snörpligt kan man säga, inte undra på att han vaknar så ofta som han gör. När han får flaskan kan jag säga att han får i sig 250 ml... I samband med den kan jag också säga att handpumpningen gav en oväntad överraskning. När jag satt där märkte jag att jag blev blöt på ovansidan bröstvårtan. Lite konstigt då det inte är sån vild action på strålen från bröstet. Nej, då har herr Gnagare troligtvis gnagt såpass att det gått HÅL på bröstvårtan upptill. Ett liiitet ett, man ser ett streck som är rött och nånstans där är det alltså hål.
Imorrn måste jag fixa medicin till oss båda så svampen försvinner. Sen får vi se hur länge till jag kommer amma honom. 3 månader minst var mitt mål, helst upp till 6 månader. Jag ligger där i mitten snart. Tja... vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar