Ja alltså, vi alla vet att bebisar ska ut ur magen när de väl kommit dit. T.o.m. min 5-åring ser bekymrad ut när han försöker fundera ut hur i helskotta det ska gå till.
Det jag inte gillar är alternativen när det kommer till att föda barn. När jag väntade Loke var jag lyckligt ovetande om förlossningsgrejen, jag visste ju hur de kommer ut men inte alls som kan gå snett om vi säger så. Ändå gick första förlossningen bra med lite tråkiga värksvagheter mitt i så där. Men ut kom han o han mådde prima. Jag repade mig snabbt också.
Med andra barnet, monstret Isak, var jag därför inte så nervös. Första gick ju bra o de säger att andra går snabbare. Så haha på mig där när jag återigen blev värksvag och fick trycka utan värkar mitt uppe i allt och ungen fick dras ut med sugklocka. Varsegod för detaljer ;)
Så nu med tredje känner jag mig inte sådär jättesugen på att föda barn... alls. Jag VET ju att bebisen ska ut. Men vad har jag att välja på? Antingen föder jag vaginalt eller snittas.
Vaginalt kan en massa saker hända. Värksvaghet igen. Sugklocka igen. Kanske kommer inte värkarna igång igen. Kanske går allt jättebra. Kanske inte.
Snitt är ju bra, slipper jag göra nåt aktivt o värksvag blir man inte där. Men man kan ha ont. Ont ont ont efteråt som gör att man blir liggandes ett tag medan magen läker ihop. Alla bebisar diggar inte heller att födas på det sättet.
Så vad väljer man? Den naturliga vägen som de så fint säger, eller det medicinska. Ha ont under eller efteråt? Vad är egentligen bäst för bebisen? För de är inte överens, finns risker med båda och fördelar med båda. Jag har inte en aning om hur jag vill ha det. Och just nu är jag rädd för båda alternativen.
Men ut ska bebisen likafasen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar