Tro mig, jag lever inte i en fantasivärld. Jag är uppväxt på landet, men det är fantastiskt vad mycket man förtränger genom åren. Folk tror jag är värsta stadstjejen som aldrig skulle kunna tänka sig att gräva i rabatter för att jag kan bryta en nagel. Ungefär nåt sånt, eller att jag bara är lat av naturen. Klart man blir lat av att bo i lägenhet, men men...
I 10 år bodde jag ute i Ingenmansland. Man kunde se grannen, ja, på andra sidan fältet. Skolan låg 3 km bort och vi var kanske 15 elever i varje klass. Detta var 2 mil utanför Örebro, men ändå så öde. Iaf, jag minns eldningen i pannan, var alltid tvungen att se att det var tillräckligt varmt för att ta en dusch. Sånna minnen kommer tillbaka nu. Det jag inte tänkt på är spindlarna. Jupp, nu snackar vi inte de som finns i lägenheten ibland, de små söta. Nej nej, det är de här grova, stora, nästan håriga liven. Husspindlar tror jag de kallas. Troligtvis kommer de in med veden också, där de ligger och sover över vintern. Var i köket iförrgår och åt kvällsmat, då jag i ögonvrån ser nåt svart. Reagerar direkt, vet att det är en spindel, men får en chock när jag ser den. Det var inte en 2cm-spindel här inte, den kan jämföras med spindeln i "Konungens återkomst". Den absolut äckligaste spindel jag sett sen jag var liten. Iaf, jag får panik, mest för att jag inte var beredd på storleken. Jimmie fick vara hjälte och döda den.
Så nu har jag iaf en aning om vad som rör sig i väggarna här i huset. Hoppas bara att jag nästa gång får mod nog att trampa ihjäl fanskapet. Jag visste att det finns spindlar i hus, jag visste att de ofta är större spindlar ute på landet, men inte SÅ j-vla stora. Jaja, min spindelfobi fick sig en törn, får jobba på det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar