Klart man ska skrämmas...

...iaf enligt bebis. Dagen började som de flesta, man var trött, visste inte vart man var och skulle gärna sova 12 timmar till. Försökte vakna till och äta frukost. Då känner jag att jag hade lite extra ont, lite mer än vad jag brukar. Kalas, tänkte jag och tänkte att nu har mina foglossningar blivit värre. Klockan närmade sig 14, då vi skulle till Jimmies bröder och fira dem. Jag känner hur det gör mer och mer ont och börjar fundera på om det är förvärkar jag har. Viftar bort det igen och vi kommer dit. Sitter och fikar, äter lite och sen efter 2-3 timmar säger jag till Jimmie att vi nog får åka hem.

Ställer mig i duschen, det brukar hjälpa men det gjorde det inte nu. Vankar fram och tillbaka och försöker se om det kommer i intervaller eller inte, men kan inte avgöra det. Känns som en rejäl form av magknip som vandrar ner över magen. Mamma ringer vid en 18 och frågar vart vi är (vi skulle ha åkt dit efter att vi firat bröderna). Hon i sin tur ringer syrran som ringer mig. Hon frågar hur och vart jag har ont och slutar samtalet med att vi nog ska ringa förlossningen, de vet mer.

Ringer dit och försöker förklara hur jag har ont. Har försökt klocka, men som sagt, det går inte. De säger åt oss att åka in så de kan undersöka mig där. (panik). Ok, men vi åker in och jag får ligga i en mindre bekväm förlossningssäng med de där banden runt magen. De som mäter bebbens hjärtljud och mina sammandragningar. Jimmie vet inte riktigt vad han ska göra, men sitter och försöker lugna ner mig som börjar bli rätt orolig. Bebis var uppe i varv, så vi fick ligga längre och längre för att hjärtljuden var för höga.

Efter 2 timmar får jag göra en gynundersökning. Livmodertappen var som den skulle, alltså var det inte värkar jag haft. Troligtvis starkare förvärkar som barnmorskan sa. Bebben verkade må finfint, "en vild en" bara ;-) Så vi fick åka hem igen, men skulle höra av oss om det blir värre eller om vattnet går. Ingen fara om bebben vill ut nu, men ju längre den är kvar desto bättre. Så bebben tog tagen i ära och skrämde skiten ur oss här hemma, men nu har det blivit bättre och vi kan andas ut. Positivt är att jag sett förlossningen en gång till samt träffat lite barnmorskor som var jättetrevliga. De måste vara vana med hypernervösa >mommies to be< som inte vet varför de har ont. Men nu vet jag... 8-)