Började med svullen pung - slutade med operation :-(

Mammas lilla hjälte i sin säng.

Fy fan vilken kväll det blev igår. Började med som jag skrev sist att jag såg att hans pung var svullen på ena sidan. Väntade för att se att han inte bara slagit till den eller så, men svullnaden gick inte över och den blev röd. Så jag ringde vårdcentralen om en tid, fick en 15:45. Så innan det åkte jag in till stan, åt med syrran och handlade lite. Kom sen dit till min tid och fick vänta lite för de var sena.

Doktorn som var där måste ha varit en vikarie, aldrig sett honom. Trevlig iaf. Han klämde och kollade, men kunde inte med säkerhet avfärda det som en infektion. Istället ringde han till akuten i Karlstad för att se vad de tyckte. Slutade med att vi fick en remiss dit, så tillbaka till stan... Ska betona att denna läkare sa "de har mer erfarenhet där. Det behöver inte vara något, men det är bäst att kolla". Han bröt på tyska (tror jag) och jag fick anstränga mig för att förstå. Men ok, behöver inte vara farligt, bättre att kolla hos en kirurg.

In till stan med remissen, kom till akuten och vi behövde tack och lov inte vänta alls länge, då de prioriterar mindre barn. En kvinnlig läkare kom och ställde lite frågor, om han verkade ha ont (nej) hade feber (nej) varit gnällig (nej), utan allt vi kom fram till att det var ok igår, men imorse var pungen svullen. Efter att hon smitit ut en sväng för samtal och sen in tillbaka, började hon undersöka honom. Pratade om att i värsta fall kan hans testikel vara vriden och om man inte OPERERAR honom kan han bli steril. Vadå opererar? Vad pratar ni om? Vi skulle bara hit för att se om Loke behövde antibiotika eller inte. Hon smet ut igen för att ringa en kollega på ett större sjukhus för att se vad han sa.

Nu satt jag och Jimmie i smått panik inne i väntrummet. Jimmie sa att han bryter ihop om hon kommer tillbaka och säger att de ska operera. Jag var lite lugnare mest för att jag var övertygad om att det händer inte. Hon sa ju innan hon gick att symtomen stämde inte med vriden testikel, för då skulle han haft starka smärtor under dagen och sånt märks ju väl på de små...

Hon kommer tillbaka och säger "Ja, jag och han var överens och det är bäst vi opererar".

Där stannade hjärtat på mig.

Medan hon satt och förklarade för Jimmie hur operationen skulle gå till, fick jag mer och mer panik och satt tillslut och grät. Tankarna gick hur jag skulle få honom ur operationen i stil med ta honom under armen och springa. Men som vi fick förklarat så var risken fortfarande 10% att det var en vriden testikel och mitt mammahjärta fick kliva åt sidan för att han inte skulle riskera sterilitet. Sen kom nästa smäll: "ja, vi kan operera om en halvtimme". EN HALVTIMME!? Där inne i undersökningsrummet kommer då en sköterska som smörjer en salva på handen för att bedöva inför nålen. Vi blir bortlotsade till operationssalen. Varje sköterska jag möter undrar hur det är, för vid det här laget är hela jag rödgråten. Förbannar mig själv för att jag inte orkade hålla mig lugn för Lokes skull, men som tur var var Jimmie lugn för oss båda och bar honom.

Jimmie byter om, han fick vara med när de skulle söva honom. För mig hade det varit självmord, så jag satt nervös och väntade utanför. De bar in honom, jag väntade och efter en kort stund kom Jimmie tillbaka och sa att han somnat. Vi gick för att försöka få i oss något, allt hade gått fort och vi hade inte hunnit med nån mat.

Efter vad som kändes som ett år, kom de tillbaka och sa att han höll på att vakna nu. Det var i den sekunden all spänning släppte och jag kunde äntligen andas som en normal person igen. Operationen hade gått bra, det var inte en vriden testikel utan istället var det ett bihang till den som vridit sig. Det bihanget kan liknas med en blindtarm - helt onödig del av det hela alltså och även ofarlig. De tog bort den, för den kan vridas igen och detta vill man inte vara med om onödigt många gånger... Här står det mer om just det.

Jag satt med honom i famnen på uppvaket för han vaknade till då och då och var rädd antagligen, för narkosen gör sitt med yrsel och illamående. Två-tre timmar senare var han vaken, men då kom nästa väntemoment. Vi fick inte komma till 12:an (barnavdelningen) förrns han kissat. Försöka få i en drogad, trött, arg Loke nåt att dricka var inte det lättaste, men tillslut drack han ett glas och efter en stund var hans blåsa så full som den får vara för att få komma därifrån *suck* De mätte verkligen med ultraljud för att de att det på millilitern inte var mer än 200. 199 och vi kom iväg.

12:an är verkligen en toppenavdelning. Vi kom dit strax efter 23 och fick ett rum. Försökte somna och det tog en stund, men tillslut så. Man kan ju hoppas att Loke fick vara ifred sen, men inte då... 03 kommer de in tillbaka för att kolla blåsan, de mätte och ja - den var för full igen. Om han inte kissade skulle han tömmas med en kateter. En kateter på en liten kille vars snopp är yttepytte fortfarande? Han fick lugnande för "då glömmer han sen, det är ganska obehagligt detta". Mmm... Vi fick 15 min för medlet att verka, under de minutrarna satte vi på kranen, masserade magen, pratade om att kissa i blöjan ALLT för att han skulle slippa katetern. Han hade efter 15 min bara kissat 30 ml, så Jimmie bar iväg honom för det var inte tillräckligt.

De kommer strax tillbaka och Jimmie ler från öra till öra. När Loke låg på britsen och fick av sig blöjan kom värsta strålen och katetern behövdes aldrig :-D Vi fick lugna en nu rätt snurrig Loke och vid 5-tiden somnade vi igen.

Från att vi vaknade 8 imorse har allt varit rätt lugnt. Loke är rätt trött efter all uppståndelse, men verkar inte ha så ont. Äter och dricker som han ska... Vi fick åka hem vid 10, så nu sitter man här som ett lik mer eller mindre och börjar känna sig människa. Men fy fan vilken kväll, panik i det sista och jag önskade så att jag kunde få ligga på britsen istället för honom. Jag vet att Jimmie tänkte detsamma han med. Man vill inte se sitt barn bli sövd och opererad på. Hoppas verkligen jag inte behöver se det igen...