Rosa fluff.

Är det inte helt otroligt egentligen hur en liten person kan betyda allt för en? Från sekunden han låg kletig på min mage och kollade på mig med rådjursögon har allt kretsat kring honom. Och med all rätt för allt handlar om honom. Snart kommer allt handla om honom och hans bror. Jag och Jimmie får fortsätta leka bifigurer. Folk säger att man inte ska glömma sig själv när man får barn, och det har jag inte gjort. Men Loke är fortfarande så mycket viktigare än vad jag och Jimmie är.

Sen är det en sak jag är så trött på. Gravidgloria. Alltså, att vara gravid med en stor, skinande gloria över huvudet som har gjort det hela heligt. Nåde den som erkänner att vara gravid inte är det bästa som hänt henne. Att få barn är det bästa som hänt mig, att vara gravid? njae... Gör det att jag uppskattar det mindre? Att jag inte förstår hur lyckligt lottad man är som kan vara gravid? Nej men givetvis inte. Det innebär bara att jag ser graviditeten (iaf denna) som en lång, hård, jobbig transportsträcka fram till förlossningen då man äntligen får träffa den nya bebisen. Det finns ljuspunkter såklart, de mysiga sparkarna, småbökandet, responsen man får när man klämmer lite eller pratar... Men tro det eller ej, det finns saker som faktiskt INTE är så underbart gulligullulliga med att vara gravid:

- Sparkar rakt mot blåsan när man har svårigheter att nå en toa.
- Halsbrännan from hell på nätterna.
- Foglossning som gör vadsomhelst svårt. Bästa exemplet att hinna fram till Loke innan han river ner nåt/springer ut i vägen.
- Andfåddhet närsomhelst, kan knappt leka med Loke innan jag måste sätta mig.
- Sova på nätterna ostört? haha...ha...h...a...
- Förvärkar / onda sammandragningar. Helst under föreläsningen. AJ.
- Illamående som dyker upp när det är som mest olägligt.
- Allmänt känna sig otymplig och enorm.

Och så vidare i all oändlighet. Första graviditeten var rätt så rosafluffig, då hade jag inte en liten att tänka på. Nu när man har det känner man ofta dåligt samvete för att man helt enkelt inte kan/orkar så mycket och man ser besvikelsen i hans ögon. Är det då så förbannat konstigt att jag inte fluffmyser den här perioden? Jag är trött. Jag har ont. Jag har runt 13 veckor kvar. Jag har hormoner. Låt mig gnälla. Gnällande må göra mig tölig att lyssna på, men det gör mig inte till en sämre människa.