Är vad jag gör nu. På rätt många olika sätt faktiskt, både med relationer och privata livet. Lagomt kryptiskt va?
Jag får ge upp nu, det går inte längre. Jag har ont, får mer ont av planeringen med skolan, stressen med en omtenta, 4 timmars stillasittande samtidigt som man ska leka uppmärksam för karln där framme pratar samtidigt som lillebror har morgongympa. Det går inte längre. Det är inte värt att spara in en termin om det innebär att bebisen tar skada av överansträngning. Inte heller värt att ha så ont om kvällarna att Loke inte ens kan ligga och gosa i famnen som han vill innan nattningen. Vi får lösa detaljerna senare, jag får ta min lilla stolthet och ge upp, HT 2009 får svenska B komma tillbaka och terrorisera mig. Vad jag ska göra hemma i 11 veckor +-2 är en gåta, men det löser sig det också.
Vad gäller honom så sårar det, absolut, men känns inte längre lika mycket som först.
Sen fick vi veta att några av de grabbarna vi spelat Warcraft med sen 2005 vill komma på vårt bröllop nästa år. Hur skoj som helst, samtidigt som det är hur pinsamt som helst. Prata engelska med engelsmän, finns det nåt värre?! :-) Speciellt när man ska skryta med att bli lärare i engelska, de lär ju tro svenskarnas engelskanivå ligger under fransmännens, eller ännu värre som "I'm Inga from Swiiiden". Gosh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar