=(

Jag kommer skriva om vad som hände. Så ni som inte vill läsa detaljer om MA kan sluta läsa. Tycker ni att jag skriver om för privata grejer i min blogg, är det inte mitt problem. Jag orkar inte bry mig om vad folk tycker och tänker.

Under några veckor har jag gått och väntat på sparkar. Jag var rätt långt gången (trodde jag) och sparkarna kan ju kännas redan. Men jag kände inget, bara små små buffar som jag inte visste vad det var. I måndags började jag blöda, det var inte alls mycket och jag visste att vissa blöder under graviditeten, så jag var inte orolig. I tisdags blödde jag igen. Började bli orolig ändå och ringde sjukvårdsrådgivningen som sa åt mig att åka in. Mest för att se "så det inte är någon fara".

Vi kom dit, de tog rutintester och vi väntade. Gynläkare kom, vi pratade lite och så gjorde hon ett vaginalt ultraljud för att kolla att min livmodertapp såg bra ut, vilket den gjorde. Sen började hon ultraljudet på magen. Både jag och Jimmie märkte direkt att något var fel, hon hittade knappt bebisen och när hon gjorde det var den så liten. Hon sa "fostret är för litet och jag hittar inget hjärtljud, jag är hemskt ledsen...". Allt bara stannade för mig, jag bröt ihop totalt. Visst oroade jag mig, men mest för att jag kanske skulle bli sängliggande pga blödningarna... inte det här. Jimmie var också knäckt, men försökte hålla modet uppe för att stötta mig. Läkaren gick igenom vad som skulle hända nu. Eftersom fostret var i vecka 12 plus några dagar, gick det inte med en skrapning. Jag skulle vara tvungen att få tabletter för att starta sammandragningar så missfallet skulle sätta igång. Skillnaden mellan MA (missed abortion) och missfall, är att i det tidigare så börjar man inte blöda direkt när fostret dör, det kan ta dagar eller veckor... Jag trodde jag var i v.18-19.

På onsdagen skrevs jag in, fick tabletterna och inget hände. Fick fler tabletter och jag började få mensvärk. Vi gick i flera timmar och väntade på en blödning, bisarr känsla att sitta i ett rum och vänta på att fostret som låg i magen skulle ut. Inte för att födas, utan för att den var död. Till slut började jag blöda lite. Fick fler tabletter och mensvärken blev lite värre. Kommer inte ihåg när, men på eftermiddagen kom hinnsäcken med fostret ut, men lite hjälp från en barnmorska. Hon tittade så allt såg ok ut, tvättade fostret och sen fick vi frågan om att se eller inte. Jimmie ville gärna se och jag kände att jag kanske skulle ångra mig annars. Vad vi fick se var en perfekt liten kille på 12 cm. Man såg delarna tydligt och det var... både jobbigt och skönt. Man fick ett avslut samtidigt som det blev så verkligt. Det var inte "bara ett missfall" utan en liten bebis där utvecklingen inte hade gått som det skulle.

Nog för att man tycker vi gått igenom tillräckligt, ville inte moderkakan komma ut. Fler tabletter, värre sammandragningar som till slut blev som riktiga värkar. Mot kvällen hade jag blödit rejält, jag blev yr och kall, panik över hela situationen och orken var slut. Moderkakan rörde sig inte. Beslut om att få en skrapning kom runt midnatt, rejäl lättnad för min del, jag ville sövas ner för att slippa känna allt som hände. 01:15 rullades jag ner till operationen. Fick lägga mig på britsen, de fixade med sitt och jag var helt borta av morfinet jag fått innan. Mer smärtstillande, så hörde jag bara "natti natt".

02:15 vaknar jag och märker att jag är på uppvaket. En sköterska kommer och säger att allt gick bra och sen nåt om att jag kan somna om en stund. Vaknar stup i ett, rätt seg av narkosen och vad som sen visar sig vara ett väldigt lågt blodtryck som låg på 80/40. Istället för att vara där 2 timmar blev det 9 timmar. Jimmie låg uppe på avdelningen och hann bli rätt nervös när jag inte kom tillbaka.

Resten av dagen var mest att få krafter tillbaka, blodtrycket steg litegrann, men inte mycket så jag blev ordinerad vila och 200 mg järntillskott om dagen.

Det var skönt att se pojkarna, de kom till avdelningen på morgonen, Isak var vild men Loke mer avvaktande. Till slut släppte det för honom och han pratade om "fiskarna" som fanns i mitt dropp. Han hade varit rätt orolig när han var hos moster och även sen hos farmor, jag tror han kände på sig att nåt var fel.

Nu är vi hemma igen och nu väntar en period av att låta allt sjunka in. Att jag inte är gravid längre. Att vi inte ska få en trea i oktober. Att jag måste söka jobb i höst. Att att att... Känns tungt samtidigt som vi försöker se till det vi redan har, två underbara grabbar som får en att le även när allt känns tungt.