Jag har inga finare ord för det, det suger bara. Under dagarna fungerar man någorlunda, men sen kryper kvällen på, barnen går och lägger sig och så sitter man i det tysta. Det finns inte så mycket att säga längre, vi vet båda att det här är hemskt och det går fortfarande inte att förstå.
Jag kan inte tänka mig hur det känns att förlora ett fullgånget barn, smärtan måste vara helt olidlig. Detta som vi går igenom går bara inte att förstå. Det känns helt overkligt. Jag ser magen som börjat sjunka ihop nu, tänker på det när barnen är lite för vilda kring mig och man känner "akta magen", men det behövs ju inte. Det värsta är när jag känner det bubbel jag känt och trott varit sparkar, inga tvivel nu att det bara var gaser i magen. Men det finns ständiga påminnelser hela tiden.
Just nu måste jag sätta mig och skriva ihop mitt CV, finns två jobb jag kan söka till hösten där sista ansökningsdag är idag. Men jag vill inte. Jag har ingen motivation alls till att ställa om mig så.
1 kommentar:
Stor kram till er båda! Har inte varit med om det själv men kan tänka mig att det känns fruktansvärt! Hör av er om ni behöver hjälp med något!
Skicka en kommentar